Divalicious

Inlägg publicerade under kategorin Tankar

Av Åberg - 27 juni 2012 17:23

 

Det kan ju låta som en plattityd, men jag tycker att det finns alldeles för många lögner och alldeles för mycket oärlighet här i världen. Var och varannan ljuger eller skarvar sanningen titt som oftast – för sig själva, för andra eller bägge. Kanske tror de att de tjänar på lögnaktighet, eller att andra gör det. Vi hör ofta om hur egoisten ljuger och bedrar för att få sina skumma intressen gottgjorda; lika ofta hör vi att man bör ljuga ifall det kan skona någon från att höra en plågsam sanning. För egen del vill jag mena det rakt motsatta: det är inte egoistiskt att vara lögnaktig, och det är inte moraliskt att ljuga för att ”skona” en annan från verkligheten. Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens rationella och i verkligheten grundade – d.v.s reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande omfattning, tvinga andra att leva i den.


Oärlighet brukar ses som ett socialt problem (eller, som ibland är fallet, som en social förtjänst). Själv hävdar jag att frågan är först och främst personlig. Innan vi frågar oss huruvida det är rätt mot andra att ljuga för dem, bör vi fråga oss huruvida det är rätt mot oss själva, med andra ord: huruvida man tjänar sina egna intressen genom att vara oärlig. Vi har kunnat konstatera, och skall fortsätta konstatera, att så inte är fallet. Genom att förfalska verkligheten underminerar man sina egentliga värden, på grund av att egentliga värden måste baseras på det som är egentligt, d.v.s verkligt. Vi kan ljuga om att vara bildade, ha en hög inkomst, ha många kontakter, ha uträttat imposanta storverk, och så vidare. Men trots att detta är sant i lögnarens sagovärld, är det inte sant i verkligheten. Vi kan förvisso ljuga om att vara bildade, men vi blir inte mer bildade för det. Vi kan ljuga ihop rikedom – det gör oss inte rika. Blotta fantasin kan inte göra det fantiserade verkligt; wishing won’t make it so. Vad lögnaren gör är något rent metafysiskt. Han skapar en parallell värld av perfekta idéer, och betraktar (i alla fall utåt sett) denna idévärld som den sanna, på bekostnad av vad som verkligen är sant.

Han företräder med andra ord ett slags platonism.

 


Varför skulle man ljuga om sin bildning, sin inkomst, sina bedrifter, med mera? För att måla upp en gynnsam bild av sig själv; kanske rentav för att väcka beundran. Att göra detta ses allmänt som egoistiskt, men jag skulle vilja hävda att det i själva verket är ytterst altruistiskt. Vad man gör är att man höjer en annans omdöme över sitt eget. Man eftersträvar att motsvara en annans måttstock för vad som är gynnsamt eller beundrande – inte sin egen. Följde man sin egen måttstock, då skulle man ju se till att vara vad man vill vara och stå för det, istället för att ljuga ihop vad man tror att den andre vill höra. D.v.s.: istället för att leva ”i andra hand”, som en social metafysiker. Att bilden är en vrångbild spelar inte lögnhalsen någon större roll; ej heller att den eventuella beundran han väcker är felriktad och oförtjänt. Lögnen är sann i den andres ögon, och vad mer betyder något? Så resonerar han: ”Vad jag egentligen är saknar mening, det viktiga är hur andra ser på mig; om jag inte väcker beundran sådan jag är, då får jag fabulera efter behov.” En sådan attityd är förstås varken egoistisk eller rationell. Den egoistiske håller sina egna intressen främst – inte andras. Den rationelle bygger sina intressen på objektiv verklighet, inte på andras mer eller mindre subjektiva intryck. (Deras intryck blir om inte annat subjektiva när de luras att tro på lögner.)


Det är en vanlig villfarelse att man skulle bli lycklig av att ljuga, för vad innebär det att vara lycklig? Lycka är en psykologisk belöning som måste förtjänas. Vi blir inte lyckliga, bara av att passivt invänta lyckan. Vi måste gå den till mötes, genom att leva våra liv så gott vi kan efter eget förstånd. Det vill säga: genom att handla i vårt eget rationella intresse. (Att göra detta är inte en garanti för att bli lycklig, men det är ett nödvändigt förkrav.) Som vi redan har sett är lögnaren varken rationell eller egoistisk, i alla fall inte så långt som han är lögnare. Han är det rakt motsatta, vilket ger rakt motsatt psykologisk effekt. Istället för att bli lycklig av sina lögner, bryter de sakta men säkert ner hans självkänsla. Att ljuga för andra är enkelt; att ljuga för sig själv är desto svårare. Man kan lura i andra att man gjort sig förtjänt av något, men själv vet man att man, genom sin falskhet, skaffat det oförtjänta. Precis som insikten av att ha gjort sig förtjänt brukar åtföljas av stolthet, åtföljs motsatt insikt av motsatt psykisk reaktion. Istället för en belöning får man en bestraffning; istället för stolthet upplever man självförakt. Detta förutsätter såklart att man kan skilja det som är sant från det som inte är sant, och att man inser det felaktiga i att ljuga. Om den saken skriver Tara Smith bra, och det är från henne jag hämtat poängen:


My point is not that a liar will experience guilt because he accepts the premise that honesty is morally proper. (That would clearly be question-begging.) Rather, quite apart from any moral evaluation of his actions, the damage is wrought by his awareness of his unconventional means of seeking goals. Because he will continually encounter evidence indicating that honesty does work and that faking does not, his reliance on dishonesty is likely to gradually undermine his self-confidence. (Tara Smith, Ayn Rand’s Normative Ethics, p 86.)

  


Så långt det principiella och psykologiska. Fortfarande invänder säkert pragmatikern: ”Men tänk om man kommer undan med sin lögn, har man då inte tjänat på den?” Jag skulle i så fall vilja svara att han alldeles förbisett vad jag har skrivit. Till det bästa av mitt omdöme har jag resonerat mot att lögnaktighet skulle vara egoistiskt, oavsett om man ”kommer undan” (d.v.s. ej blir påkommen) med att ljuga eller ej. Det hör helt enkelt inte till saken. Som vi har sett innebär egoism att man utgår från sina egna intressen, inte från andras. Huruvida någon annan inser att man ljuger eller ej är alltså totalt irrelevant. Jag tror mig (om än kortfattat) ha förklarat varför det inte kan vara rationellt eller egoistiskt att fara med osanningar (och egoism bör ju vara rationell). ”Nå” svarar pragmatikern, ”men tänk om man bara ljuger i enstaka fall, där man kan vinna stort på det.” Svaret blir fortfarande detsamma: precis som det är irrelevant huruvida man blir avslöjad eller ej, är det irrelevant huruvida man ljuger ofta eller bara då och då. Mitt resonemang kan tillämpas lika väl på en enskild lögn som på en mängd lögner. Det typiska exemplet på en enskild oärlighet är kanske eleven som fuskar på ett avgörande prov. Ligger det kanske inte i hans intresse att bli godkänd? Jovisst, det gör det ju. Men man kan inte skilja ett ändamål från dess metod. Det kan ligga i ens intresse att bli rik, men det legitimerar inte stöld. På samma sätt kan det ligga i ens intresse att bli godkänd på ett prov, men det legitimerar inte fusk.





I den här korta uppsatsen fokuserar jag främst på lögnen som ett individuellt problem. Som en sista utvikning kan man också fråga huruvida interpersonella relationer har något att tjäna på lögnaktighet (även om jag anser mig ha besvarat frågan indirekt). Svaret är förstås nekande. Vad som inte tjänar individerna i en relation kan inte heller tjäna relationen som sådan. En relation är ju ingen fristående konkret, möjlig att skilja från de individer som relaterar till varandra. Ju mer en relation präglas av falskhet, desto mindre värdefull blir den för samtliga inblandade. (Vi har redan sett att ett egentligt värde måste bygga på det egentliga, d.v.s på det verkliga.) Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner. Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner. Vill man inte ha sanna svar bör man inte efterfråga några svar alls. Förväntas man att ljuga kan man säga sanningen så skonsamt som möjligt, eller helt enkelt vägra att ge ett svar över huvud taget. Vad jag sagt om lögnaktighet gäller, rent principiellt, lika mycket för små lögner som för stora, eller förväntade som oförväntade.


Med allt detta sagt, några rader i polemik mot Immanuel Kant. Vi har förstås ingen plikt att tala sanning – särskilt inte när vi blir hotade med, eller utsatta för, våld. Moral upphör där angreppsligt våld tar vid. Kan vi ljuga i hopp om att skydda oss själva eller andra från angrepp, då är det vad vi bör göra. I en sådan kontext blir lögnen ett slags muntligt självförsvar istället för nävarnas fysiska. Ifall Gestapo knackar på dörren – det här är ett klassiskt scenario – och vill veta om eller var man gömmer judar, bör man ljuga för fulla muggar! Å andra sidan är det väl inte en poäng man behöver dröja kvar vid; trots allt hör det inte till vanligheten att man måste ljuga sig ur ett angrepp av sådant slag. Så länge vi lämnas fria att välja mellan lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse eller gjort den till slö vana.


I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina mentis.


 


Over And Out


ANNONS
Av Åberg - 7 maj 2012 09:18


Många gömmer sig bakom ord...en del finner inga andra vägar


Det är så sant som det är sagt, människor är fega idag de vågar inte säga rakt ut vad de tycker utan gömmer sig gärna el snor in sig i helt andra meningar...men det är bara att ignorera!!


Idag är det en ny dag, ny vecka och en väldigt speciell dag för min del...

Måndag i vanlig ordning för vissa andra!


Jag trodde jag skulle hinna ut lite i trädgården såhär på fm men det visade sig att det gjorde jag inte, jag får ta duschen först och fixa till mig sen kan man ju se om där finns mer tid över, för sen är det dags att bege sig hemifrån och hämta upp en av mina käraste vänner.

Jag hoppas dagen blir bra i slutänden åtminstone måste jag våga tro på det!


Ta väl hand om er där ute! //Eran Diva   

ANNONS
Av Åberg - 4 maj 2012 10:49

 

Jag säger inget så har jag ingenting sagt men ibland så sköter saker sig själv!!


Fredagen är här och det är VM i Hockey...

alltid något att se fram emot!


Efter denna helgen kommer jag att backa undan lite och se vad som visar sig, jag tror det blir nyttigt för mig

och det kan vara bra att stå vid sidan om och titta på lite, se vad som händer och OM det händer...

Ta ett steg tillbaka och bara vara...


Over And Out

Presentation


It's All About ME...

Deal With It...or just go away!!

K Ä Я L E K

 

Attityd

 

Life

 

 

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

Divans Gästbok

Följ bloggen

Följ Divalicious med Blogkeen
Följ Divalicious med Bloglovin'

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se